Är du som jag van vid fotografering i andra sammanhang, tex porträtt? Då är du kanske också van vid att slutartiden är sekundär. I min ryggmärg är bländaren det viktigaste, den avgör skärpedjupet. ISO brukar idag bli rätt ointressant, kamerorna ger bra bilder även på höga ISO-tal. Slutartiden känns också sekundär, så länge den inte blir så lång att jag inte kan få en skarp bild.

Men – i flygsammanhang betyder slutartiden extremt mycket.

Har flygetyget inga yttre rörliga delar så vill man generellt hålla slutartiden kort, för att maximera chanserna till skarpa bilder. Jörgen Nilsson har tidigare tipsat om att hålla sig kring 1/1600 s för jetmaskiner.

Plåtar du däremot helikopter eller propellerflyg, då betyder slutartiden allt, för att få känslan av att kärran faktiskt flyger. En fryst propeller är inte rolig.

HKP5 med en slutartid på 1/40 s. Foto: David Brohede

Ett litet räkneexempel: En HKP5 har ett rotorvarvtal på ca 450 rpm. Detta innebär 7,5 varv i sekunden, dvs 2700 grader. Vill du då ha en rörelse på rotorn som syns, så kan du behöva gå ner till 1/100 s (då får du 2700/100 = 27 raders rörelse). Kanske vill du ha ännu mer – och samtidigt behöver du lång brännvidd för att inte få helikoptern som en fluglort i bilden. Det är utmanande att ligga på 300 mm på 1/50 s och få skarpa bilder. Här märks det skillnad på erfarna flygfotografer. Det är lönt att träna sin handhållning, kroppshållning, andning och kamerateknik för att öka chanserna till skarpa bilder. De flesta av mina helikopterbilder är oskarpa, just på grund av långa tider.

“Full circle” kallas det när propellern med sin rörelse fyller ut ett helt varv i bild. Personligen tycker jag att det ser riktigt snyggt ut, och det ger mig en känsla av flygning som räcker ända ut i fingerspetsarna. Det är gött, helt enkelt.

TP84 Hercules, Malmen 2016. 1/60 s på 500 mm brännvidd. Foto: David Brohede